Vi hoppar över inledningen och går direkt till träningspasset i tisdags! Jag är så otroligt stolt över Kalle och mig själv också för den delen! Vilket jobb vi gör Tillsammans.  Vi körde några intervaller i skogen på lätt sandbana i rygg på Woody, sen gjorde vi även två ensam innan vi körde bort till rakbanan och gjorde en sista. Han kändes redan innan lite taggad, väldigt tittig och full i fan rent ut sagt haha! Skrittade till rakbanan och lugnade oss lite innan vi gjorde, nu ni, 1.50 Ca 500m och sista biten 1.48 utan att jag krävde så värst mycket utav honom. Han liksom bara joggade på. De känns verkligen som en milstolpe! Han har inte riktigt satt fötterna rätt och har blivit lite stel och osäker just när jag ber honom att öka. Annars varit superfin och spänstig i lugnare farter. Så nu när vi tagit de sakta men säkert, steg för steghan och travar på detta vis i denna "fart" kan jag inte mer än att säga att vi har äntligen nått ännu ett delmål. Man blir ju alltid lite orolig och tankeverksamheten börjar ju gå igång i 190 så fort man får ett bakslag, men när man ser att, de faktiskt går framåt också så är de viktigt att fortsätta tänka framåt och jobba på! Inte för att vi haft något större bakslag än, mer än såret och att vi har suttit fast lite i träningen, som nu äntligen har lossnat. Men vi kommer ju stöta på fler, och man lär sig så mycket av dom! Och de är alltid skönt efter en sådan period med en bekräftelse att allt jobb verkligen lönar sig. De är lätt att se de positivt såhär i efterhand, men är de inte dehär alla jobbar mot? Lycka och framgång, stora som små, med dessa underbara djur?